Leif Olins Bloggar

Leif Olins Bloggar

Från läktaren!

Många inlägg blev det. Under de aktiva åren med huvudintresse kultur och skola. Kultur främst som fritidspolitiker. Skola som aktiva skolledare/skolchef. Det var en rolig, spännande och händelserik tid. Många uppskattningar och glada tillrop fick jag . Men ofta också ilskna miner och hätska utfall när jag hade trampat någon på tårna. Den aktiva tiden är över. Jag har klivit upp på läktaren och kan betrakta politikens piruetter från ovan. Från läktaren är det också lättare att se och förstå vad som händer bakom scenen.

En folkomröstning

SkoldebattPosted by Leif Olin Wednesday, August 15 2018 20:39:35

Idag kom information om folkomröstningen om gymnasieskolan i Tibro. Med krympande verksamhet och färre elever har Tibros valda politiker analyserat problemen och konstaterat att vi måste möta ett nytt konsumtionsmönster bland eleverna. De tänker inte som elever gjorde förr d.v.s. som de tvingades tänka, när valet till gymnasiet var begränsad och i princip innebar en tvångsanslutning till den lokala gymnasieskolan. Dagens elever är uppväxta och inskolade i ett samhälle med nästan obegränsad valfrihet. För dem ligger inte framtiden i det förflutna.

I Tibro, som i många andra kommuner vill ungdomar välja efter eget intresse i ett fritt skolval. Gymnasieskolan har utvecklats till en marknad – på gott och ont - med lockande erbjudande och nästan oändliga framtidsmöjligheter. Både skolorna och deras ”kunder” följer inte de mallar som skapats för länge sen och som politiken inte haft kraft eller vilja att ändra. Eleverna väljer bort Tibro. När Åhléns kunder har börjat köpa varor på nätet kommer de inte tillbaka till affären oavsett om Åhléns byter sortiment i hyllorna. När eleverna hittat andra spännande studiemiljöer/skolor kommer de inte tillbaka oavsett om Tibro presenterar nya gymnasielinjer.

Ingen kräver att Åhléns i Skövde skall genomföra en folkomröstning för att låta de boende (alla) i Skövde få ”bestämma” om en allt tommare affär skall vara kvar eller inte! Det faller på sin egen orimlighet. Men i Tibro har en sådan tvingats fram. Tillräckligt många namn har satts på en lista. Nu förväntas alla dvs ”folket” i Tibro uttrycka sin åsikt i en lokal folkomröstning om gymnasieskolan skall vara kvar/återstarta eller inte! Oavsett hur eleverna kommer att välja den eller inte.

Tibros ungdomars framtid läggs i händerna på hur diskussionen kommer att gå. Var skall dessa diskussioner föras? I kassan på ICA? På PRO-möten, på golfklubben eller andra föreningar. Vilka fakta kommer att ligga till grund för diskussionerna? Debatten och information i seriös i media är begränsad. Det är mycket mer troligt att debatten kommer att hamna på sociala media som vi vet är tummelplats för alla möjliga konstigheter och s.k. fake news. Sakfrågor sätt åt sidan och ersätts med känslor. Vad är sant och vad är osant? En saklig debatt om gymnasiet riskerar att stryka på foten.

En omröstning om gymnasieskolans vara eller inte vara hör hemma i de demokratiska samtalens värld genom valda ombud. Som fått fullmakt - i kommunfullmäktige att fatta även svåra beslut. Om några andra röster skall höras borde det rimligen bara vara dem det berör. Dvs ungdomarna i Tibro. Jag är övertygad om att de unga skulle klara en sådan diskussion alldeles utmärkt. De skulle lyssna på argumenten för och emot. De skulle förstå att gymnasieutbildning kostar oavsett var utbildningen är förlagd.
Det förstår också att det finns inget enkelt ja eller nej! Men de skulle förstå att det handlar om deras egen framtid.

Men nu blir den av - folkomröstningen. För oss som i förstone verkar stå utanför kan alternativet avstå kännas rätt. Men tvärtom! Folkomröstningen tvingar oss alla att lägga våra röster. För det handlar inte bara om ungdomar och deras utbildning längre. Det handlar om hur våra gemensamma skattepengar skall användas.

Är du beredd att se vården försämras? Är du beredd att rösta för att förskolan och grundskolan får mindre resurser? Tycker du att vi skall ta pengar från alla andra kommunala kassor för att driva en gymnasieskola som ungdomarna troligtvis ändå kommer att möta med ett ”Tack – men nej tack?” Folkomröstningen handlar om hur vi skall använda våra resurser i kommunen.

Tre veckor kvar till valet. Folkomröstningen om ungdomarnas framtid är nu en valfråga med mer eller mindre opportuna argument. Nu handlar det om röstfiske till en omröstning där alla kan bli förlorare. Både ungdomar som förväntas vilja välja Tibro och alla vi andra som riskerar se välfärden urholkas.
Informationsblanketten som kom idag visar tydligt att jag också är berörd. Jag kommer att lägga min röst. Gissa på vad!



  • Comments(0)//blogg.leifolin.se/#post192

Ett genialt förslag?

SkoldebattPosted by Leif Olin Friday, August 10 2018 10:09:55

”Vi skall anställa 18000 lärarassistenter, som skall hjälpa lärarna!” (inte eleverna – min anm.) Jan Björklund strålar av självförtroende när han håller sitt sommartal. Samtidigt som han tänker och minns i ett rosa skimmer sin skola hemma i Skene med alla de lärare han mötte där. Som höll strikta katederundervisningar medan Jan och hans klasskamrater satt rakryggade sina skolbänkar och lyssnade med tindrande ögon och gapade som fågelungar, när kunskaperna som spreds från katedern bokstavligen stoppades i halsen på dem – så förmedlades kunskap. Och nu ska Skenemodellen bli den svenska supermodellen. Som Liberalerna skall gå till val på. Heuraka! Utropade den numera Liberale ledaren. Jag har tagit initiativet!

Nån Annan skall tillbaka till skolan och göra det som lärarna inte hinner med när de skall koncentrera sig på den liberalskt formade kunskapssynen. Nån Annan får ta hand om vardagen i skolan – en sorts väskbärare – eller lärarcaddy, som skall förbereda eller kratta manegen för de 40 magiska minuterna när läraren förmedlar kunskap. Jan Björklunds skolretorik tog ännu ett kliv tillbaka i tiden!

Eller!? Är förslaget kanske banbrytande? Om man bara skruvar förslaget ett snäpp till har Jan Björklund löst skolans gordiska knut. Lärarbristen! Nu kan utvalda stjärnpedagoger hålla föreläsningar för stora grupper. Varför bara 30 elever när 100, 300 eller ännu fler kan få det samtidigt? Andäktigt lyssnande med gapande mottagande kunskapsmunnar i stora föreläsningsarenor. Allt i god ordning och reda där assisterna finns och hjälper till och ser till att eleverna bearbetar det som den ”katederledda” lektionen handlade om. Tröstar och hjälper dem som inte förstod, lämnar ut prov och rättar prov, ser till att eleverna får rast och att de inte slår ihjäl varandra på dessa, håller kontakt med elevernas vårdnadshavare och följer med till matsalen mm. Vi har på detta sätt drastiskt minskat behovet av kunskapsbärande lärare i Sverige.

Och nästa steg står inte långt efter! Vi spelar helt enkelt in dessa superlärares föreläsningar och skickar dem digitalt till eleverna. Via en monitor förmedlas deras kunskap och lärarassistenter finns på plats för vardagens förtretligheter. Men Jan Björklund, borde vi inte plussa på med några elevassistenter?
Genialt! Inga lärare av kött o blod längre. Bara stjärnpedagoger via nätet. Eller en app, förstås! Så kan hela svenska folket ladda ner och ta del av alla dessa klokheter. Så har vi löst vuxenundervisningen också. Alla får tillgång till dessa särskilda kunskaper som bara tycks kunna förmedlas från en plats till en annan via en lärares hjärna. Och skulle något fattas. Hemska tanke! Eller dessbättre! Så kan vi ju alltid googla. Vilket dock innebär att eleverna måste ha tillgång till en egen sökmotor - även kallad mobiltelefon!

Ett studiebesök på Kuba rekommenderas Jan Björklund, för där finns metoden redan i skarpt läge. TV-sända lektioner till alla skolor över hela Kuba. Men det var Fidel Castro som låg bakom den idén när utbildade lärare inte räckte till. Så det räknas väl inte!



  • Comments(0)//blogg.leifolin.se/#post191

Framtiden börjar inte i klassrummet - om en skoldebatt i Skövde

SkoldebattPosted by Leif Olin Thursday, July 19 2018 09:26:02

En facklig ledare förklarade en gång, när jag i en förhandlingssituation för ovanlighetens skull var överens med ett av lärarfacken. – ”Vi är till för lärarna – glöm inte det”, sa hen. I den nu aktuella Skövdedebatten om skolan urskiljs ett antal inspel. Ett från de båda lärarfacken! Tillsammans. Bara det gör mig nyfiken. Nu ställer de båda facken Liberalerna i Skövde till svars för otydliga och tveksamma yttranden. Men jag blir alltid undrande när lärarfacken plötsligen blir väldigt skolutvecklingsintresserade. Oftast i valtider. Lärarfacken börjar slira in på politikens område. Då gäller att skaffa förhandlingsfördelar i syfte att få högre löner senare.

Debatten i SLA (Skaraborg Allehanda) handlar om skolsituationen i Skövde. Om den vet jag ingenting nuförtiden, men drar mig till minnes en tid när Skövde i alla fall till en del var förebild. Då, när skolutvecklingen kommit igång i svensk skola efter att den befriats från den statliga tvångstyrningen. En spännande och viktig förändringsperiod som varade fram till 2007 när en liberal major kastade grus i maskineriet.

Liberalernas starka kvinna Ulla-Britt Hagström går i försvarsposition. Hon verkar överraskad över kritiska inlägg från nämnda fack. Men förklarar frankt, att nu skall minsann Liberalerna sätta skolan först och nu skall skolan genomsyras av kunskap och bildning. Först nu – tänker jag? Menar Liberalerna, att skolan i Sverige inte har genomsyrats av kunskap och bildning under alla år. Det kan väl inte stämma, Ulla-Britt? Då har både ditt och mitt yrkesliv varit förspilld kraft. Och alla andra som vikt sina yrkesliv till skolan. Allt har varit och är förgäves. Tills nu, när Liberalerna skådat ljuset i tunneln. I alla fall i Skövde.

Sen kommer ett ytterligare inspel i debatten av samma Ulla-Britt. Men nu med reservationer, att man skall i alla fall ”försöka” få igenom sin politik i en ”framgångsrik” allians. Men där har de tydligen redan kastat in handduken på grund av sin ringa storlek. Och – några pengar kan det inte bli eftersom i Alliansens vision finns inget utrymme för skattehöjningar. Liberalerna spelar alltså med dubbla kort. ”Vi skall förbättra skolan” men, ”tyvärr kan vi inte på grund av vår storlek”. ”Vi skall satsa! Men mer pengar blir det inte”. Så visst finns det fog för fackens undringar, Ulla-Britt. Men jag är inte förvånad. Jag känner väl igen den Liberala både -och politiken.

Då lägger sig Socialdemokraterna i diskussionen eftersom det synes finnas en spricka mellan Liberaler och Lärarfack att utnyttja och konstaterar samma sak – att Liberalernas intentioner blir bara tomma ord och presenterar en sifferexercis med budgetsiffror som för gemene i sommarhettan inte kan vara en valvinnarstrategi. Samt ett antal väl inövade s-märkta valslogans.

Men det handlar inte om skolutveckling. Det handlar inte om eleverna i något av inläggen. Det finns en annan agenda. För facken gäller det att inpränta mantrat om höjda löner. För politiker på båda sidor handlar det om skolpolitik. Inte skolutveckling. Deras mål kortsiktigt – att vinna nästa val.

Men tänk om… tänk om någon stället hade formulerat några konkreta förslag för hur ”framtiden” skall flytta in klassrummen. Inte minst eftersom Liberalerna storvulet påstår att det är där framtiden börjar – i klassrummet. Är det så verkligen, Ulla-Britt? Idag? Är det inte tvärtom. När barnen närmar sig den professionella pedagogiken i förskolans, förskoleklassens eller i skolans förklädnad kommer de med framtiden i handen kanske i form av en Smartphone. Under vandringen till skolan har de hunnit googla, chatta, smsa och ligger samtidigt uppkopplade på steamingtjänster om de inte facetajmar med en kompis på Nya Zeeland eller i Haparanda. Skolans dilemma är att den inte alltid klarar att fånga eleverna där och hjälpa dem vidare på deras framtidsresa under den begränsade tid skolan disponerar.

För att förstärka sin ”framtidsvision” skall skolan dessutom återförstatligas, anser Liberalerna. Om man spottar på en sten blir den blöt och svensk skola har varit kraftigt bespottad under lång tid. Självklart behöver skolan fortlöpande förändras, anpassas och utvecklas. Om någon förhärligar ett återförstatligande må det vara förståeligt av dem som de inte var med på den tiden när den faktiskt var statlig. Men det var Ulla-Britt Hagström. Det vet jag eftersom vi utbildades samtidigt. Jag har varit aktiv i skolans s.k. värld under hela yrkeslivet varav cirka hälften i en statlig skolmiljö. Jag levde i det och med det och har mycket svårt att förstå hur någon kan vilja vrida klockan tillbaka och att återigen tvinga på skolan en statlig tvångströja. Är det på allvar någon som tror att en elev i en liten ort på Österlen vinner på det? Eller en elev i Norrland. Eller i Stockholm eller i… Skövde? Att ropa efter förstatligande är erkänna sin egen oförmåga. Att fega ur.

Var finns de politiska framtidsvisionerna för den svenska skolan i debatterna? Både lokalt och på riksplanet. Vi är redan omsprungna av framtiden och det duger inte att politiken tittar i backspegeln. Inget blir bättre av att upprepa gamla mönster. Vem vågar ta initiativet att måla den nya svenska framtidsskolan med breda penseldrag och nya klara färger. I stället för att pilla med småpenslarna och murriga retuscheringsfärger.

Leif Olin
f.d. allt möjligt

Fagersanna





  • Comments(0)//blogg.leifolin.se/#post190

En barberare från Sevilla; politisk plakatpolitik, Potemkin

Politik -allmäntPosted by Leif Olin Sunday, June 17 2018 22:26:29

Bättre än inga. Platserna på översta läktaren tänkte vi. Förutom ett irriterande skyddsräcke i ögonhöjd fick vi överblick över hela operarummet. Scenen, orkesterdiket och salongen. Sannolikt fick salongspubliken en annan upplevelse. Nära och rakt framför scenen.

Från läktarplats blev det inte så bra. Vi såg inte kulisserna som scenografen tänkt sig. Vi såg bakom kulisserna. De flyttbara kulissdelarna som flyttades fram och tillbaka i olika lägen var tänkt som en häftig innovation. Men inte snett uppifrån, där vi kunde följa hur tysta mörkklädda scenarbetare knuffade och föste dem fram och tillbaka som potemkinkulisser.

Det finns likheter med politiken, tänker jag -på läktarplats efter många år i en politisk hetluft. Långt från de stora elefanternas arena men ändå i en politisk värld nog så viktig. Eller borde vara. 40 år på Socialdemokratiska barrikader på gräsrotsnivå. Men nu har jag lämnat salongsplatsen nära scenen

På operan varar föreställningen en kväll. I politikens värld handlar det om fyra år. Sen kan det bli byte med nya politiker/skådespelare, nytt manus och – nya kulisser. I fyra år pågår den politiska teatern i samma politiska bubbla. Sällan träffade vi människor utanför den. Bubblan!

Jo, ibland – på lördagar – träffade vi s.k. vanligt folk. Då delade vi flygblad på torget och några ur den inre partikretsen brukade ibland stiga upp extra tidigt och dela flygblad vid järnvägsstationen - och bananer. Till vanligt folk på väg till jobbet! Men vem stannar och pratar vardag och politik då? På väg till jobbet. Och hur förmedlas det politiska innehållet i politiken på ett plakat/flygblad eller med en banan?

Vi lever i en föreställningsvärld att vardagens människor vet, följer med, förstår och är intresserade av den politiska debatten. Det finns lokala politiker som tror att Kommunfullmäktiges sammanträden lockar stora tittarskaror och att kommunens innevånare med intresse följer debatterna. Sannolikt inte! Och det skall många förtroendevalda vara tacksamma över. Vi vill gärna tro att det s.k. vanliga folket ser samma sak som vi och förstår den politiska charaden. Hör samma politiska samtal/debatter och argument och vet vilka frågor som är aktuella. Ett önsketänkande i demokratins namn. Jag ville också tro det. Men så är det inte.

Uppe på den politiska läktaren syns inte kulisserna/plakaten framifrån och vad som sägs på politiska scenen når inte upp. Det är svårt att från läktarplats förstå och framförallt att ta del. Den lokala debatten saknas. Jag går på möten som anordnas lokalt och hoppas få kunskap, förståelse, inspiration och känslan av fighting spirit. Jag möts av lågmälda defensiva diskussioner och samtal som mest syftar till att skapa en social gemenskap för den inre kretsen.
Det aktiva och engagerade lokala samtalet och den lokala politiken är på utdöende. Vanligt folk uppe på läktarna hänvisas till media och får då dess vinklade bild av politik och demokrati förvanskad genom det mediala rastret.

När den lokala politiken tystnar och de demokratiska partierna inte längre orkar, känner lust eller helt enkelt inte längre har förmågan att prata högt och engagerat om vad frihet, rättvisa och solidaritet står för och betyder i vardagen för vanligt folk, uppstår ett tomrum där rädsla och osäkerhet inför framtiden sprider sig. Känslor som odemokratiska krafter snabbt utnyttjar och förstärker. Vårt ansvar är att inte första hand bemöta alla de dumheter som dessa partier sprider utan ingjuta hopp och framtidstro hos oss själva. Och de vanliga människorna. Då räcker det inte att damma av gamla plakat och hålla upp framför oss som skydd. Vi hjälper till att sprida rädslan om vi gömmer oss bakom de gamla kulisserna när vi borde kliva fram på scenen och frimodigt likt en frikyrkopredikant peka mot horisonten och framtiden och berätta om samhället som väntar. Berätta om framtidens skola! Berätta om hur det är att bli äldre när allt fler blir! Berätta om hur vården skall se ut och framförallt berätta om hur vi skall omfördela resurser från rika. Berätta om hur riskområden skall förändras. Inte bara att - utan hur. Sluta med fåniga intetsägande one - liners och ta plats. Berätta med hela meningar och titta i kameran. Se den vanliga människan i ögonen. Vägra delta i den mediala cirkusen! Vägra fåniga dueller! Stanna hemma från Almedalen och lägg resurserna på vanliga människor i vanliga samhällen. Det är bättre att ha en dröm och vision om ett framtida samhälle än en strategisk plan över hur valrörelsen skall drivas.

Vi har förlorat många väljare bara därför att vi inte vågat eller orkat prata om vår egen politik. Allt för många inom partiet har inte fokus på det framtida gemensamma samhället utan mer på den egna positionen, uppdragen och arvodena efter valet. Personliga utspel i egen sak och selfisar i sociala media i stället för politisk retorik och kamp.

Från läktaren känns politiken allt mer som ett narrspel i såpoperans form med rörliga potemkinkulisser i regi av media som söker tittarsiffror, prenumeranter och/eller gillande. I det samhället blir alla förlorare, som tror på demokratin och ett samhälle som bygger på rättvisa, frihet och solidaritet.



  • Comments(0)//blogg.leifolin.se/#post189

Tryggare skall ingen vara än partiets väljarskara

Politik -allmäntPosted by Leif Olin Wednesday, May 02 2018 22:37:41

Det närmar sig avmarsch och den inhyrda orkestern formerar sig. Med drillflickor. Små töser i korta vita kjolar, blåa jackor och vita struthattar. Några barbenta medan andra har övertalats av mamman på morgonen, att dra på ett par nylonstrumpor. De fryser.
Så rör vi oss framåt. Vi! Ca femtio -sextio personer, som ostrukturerat lommar iväg lyssnande till de traditionella arbetarmarscherna. Drillflickorna hoppsastegar och snurrar sina drillpinnar.
Vi går tysta. Tankarna flyger. Om här och nu och förr. Jag har alltid känt mig obekväm i demonstrationståg. Lite fånig och uttittad. Men det gjort inte min morfar. Jag tänker på honom och demonstrationstågen i Lund. Hur vi då god tid ställde oss längs en trottoarkant och väntade. Jag var kanske åtta år. Så hördes bastrummorna och strax efter trängde musiken igenom. Och sen såg vi fanborgarna. Taktfast musik som ökar i styrka och hur jag alltid hoppades, att det inte skulle bli paus när orkestern passerade vår plats så att inte bara en trumma markerade takten. Mäktigt det också men inte samma sak som när blåsorkesterns hela besättning tog i. Det kändes i själen – i hela kroppen. Jag kan fortfarande minnas känslan. Och skulle det otura sig och bara bli en stunds taktfast trummande framför oss, kunde jag hoppas på nästa orkester. Eller nästa. Demonstrationståget var en av årets stora händelser i Lund. Musiken, känslan och förväntan parad med lite stolthet. För någonstans i det långa tåget skulle vi kanske se honom. Morfar. Min morfar Olof som var en ”riktig” socialdemokrat. En stolt sådan. Och det syntes. Det sken från honom när vi såg honom tåga förbi. Med hatt och kostym eller en ljus sommarrock. Blicken framåt. Han såg inte oss. Men vi såg honom. Där är han!

Då var demonstrationstågen på riktigt. När det fortfarande fanns stora, synliga och kännbara klasskillnader i Sverige. Min familj tillhörde arbetarklassen. Men som jag som barn inte alltid förstod. Även om jag tydligt uppfattade skillnader. Men kunde ana att det fanns något mer. Inte minst när morfar Olof och min rika ingifta ”morbror” pratade högt till varandra och morfar blev illröd av ilska på årets julsläktfest. Särskilt när groggbrickan hade serverats och samtalen blivit yvigare. Och döttrarna, som var tre varav en var min mor - diskade under ilsken pressad tystnad i köket. Ibland gräts det.
Då tyckte vi det var trist och konstigt. Att det blev så hetsigt. Men så här mer än sextio år senare ser jag det som ett friskhetstecken. Det pratades nämligen politik. Politik som rörde upp känslor i vardagen. Men som tydliggjorde skillnader. Vi barn lyssnade och lärde. Det handlade om det demokratiska grundfundamentet. Att bryta åsikter med varandra. Argumentera för och emot. Att ha, visa och stå för sina värderingar. Det som är grunden för det demokratiska samhället. Prata, diskutera, argumentera men också lyssna till varandra. Vanliga människors demokratiska samtal. Där lämnar tanken det förflutna och landar i nuet och om bristen på politiska samtal idag. Var och när? När samtal blir chattrådar på nätet, FB-grupper och filtrerade nyheter. När de politiska diskussionerna stryps på olika sätt. De stängda dörrarnas politik. Eller för den delen det totala samförståndets politik. I båda fall hamnar politiken och makten i händerna på makthavare i slutna kretsar och stängda rum. Skall bli intressant att höra förstamajtalsinnehållen om bara några minuter, tänker jag i takt till Arbetets söner.

Den korta marschen runt kvarteret övergår i traditionsenligt första majtal. Det är kommunalrådet. Det är en riksdagskandidat. Och det är en SSU-ombudsman. Ingen skugga över deras insatser. De sa ungefär vad vi förväntade oss. Berättade att det går bra för Sverige och att det beror på vårt parti. Att kommunen utvecklas med ny förskola och lite andra praktiska välfärdsnyheter. Som självklart också beror på vårt parti. Vi som redan är frälsta nickar instämmande. Det låter bra. Vi blir inte överraskade, inte förvånade, inte upprörda. Det känns...ok. Lite lagom tänker vi, när vi huttrar hukande i den bitande vinden. SSU-aren bryter mönstret när hen säger att det kommer att blåsa till storm i samhället. Och då måste vårt parti att få hålla i roderpinnen så att vi kan styra Sverige tryggt i hamn. Därför måste vi vinna valet.Trygghet är valets nyckelord. Årets mantra. För tryggare skall ingen vara än partiets väljarskara.

Vi skall söka nödhamn inför framtiden, sa hen. Där vi inte skall bli oroade eller rädda. Inte förbannade. Inte stridslystna, nyfikna, modiga, upptäckande, uppfinnande eller kamplystna. Vi skall känna oss trygga när vi gömmer oss medan stormen blåser och hoppas att inget händer. Hen pratar om att styra bort från stormen. Bida tid. Inte styra med stormen mot framtiden. Varken hen eller någon annan inom vårt parti verkar vara intresserade om det som finns bortom horisonten. Var finns visionerna om den framtid vi skall segla mot när stormen blåst över och lämnat förödelsen bakom sig. Om det pratade hen inte. Och det hör jag ingen annan göra heller. Vi skall befästa vår välfärd och försvara den och styra bort från framtidens storm. Framtidspartiet!? Jag är glad att inte min morfar och många med honom tänkte så då. Då hade vi haft någon välfärd att försvara.

Sen är det över för denna gång och jag läser på ett av plakaten som lutats mot ICA-s vägg ”ingen klasskamp utan kvinnokamp” och låter samtidigt blicken glida bort mot drillflickorna som nu får hjälp att byta från sina kortkorta kjolar och bara ben till långa byxor och en varm tröja. Drillflickor i täten på en klasskamp-/kvinnokampsdemonstration!? Drillflickor vars enda syfta är att förgylla genom dans i korta kjolar och bara ben. Oskyldigt, javisst! Men någon feminist borde kanske sagt tack, men nej tack! Men ingen sa nåt. Blir bäst så för så har vi ju alltid gjort.

Tryggare skall ingen vara än partiets väljarskara

Leif Olin
Från läktaren





  • Comments(0)//blogg.leifolin.se/#post188

Exit Landskrona - utan giltiga orsaker

ÖvrigtPosted by Leif Olin Wednesday, October 04 2017 22:45:33

September skyndade snabbt förbi. Nu lite krispigare mornar och trattkantareller i skogen. I juli stängde vi dörren till huset vid Kvarntorget, till vandringar längs havet, till Hilleshögs dalar och till närheten till treans buss vid Vilan. Nu har vi inte fem-sex stora affärer på cykelavstånd. Ny tandläkare, frisör och vårdcentral. Och vänner och bekanta. Det vore fel att påstå att det inte känns konstigt. Vi har loggat ut och med ny mailadress hamnar vi under radarn. Självvald tystnad som ger tid att fundera över flyttprocessen och de intressanta och delvis oväntade reaktioner vi mött. Rädsla och oro. Vi störde ordningen. Så gör man inte! Man flyttar inte bara. Utan giltig orsak. Vadå färdiga med Landskrona? Det är kränkande att tänka så! Så frågan är berättigad. Varför?

”Vi-ska-flytta-informationen” möttes först av leende förståelse. Självklart! Kul! Flytta till lägenhet? Borstahusen? ..? Nähä? Leendet stelnade en aning. Nytt försök:
-Aha! Ni skall flytta till Grekland! Ja, det har ni ju pratat om…inte! Men Spanien..Portugal då? Sol o värme? Golf? Inte det heller. Men vad fa…?
Det är i den stunden som den syns. Den förvånade, tvivlande, ogillande nästan lite skräckfyllda minen. Man förnimmer hur olika motiv snabbt flashar förbi. Orsaker/skäl man inte nämner eller vill fråga om. Skilsmässa? Har det hänt något! Arg, besviken, förbannad…? Allt under loppet av tiondels sekunder.
- Nej - vi skall flytta till Tibro! Och i den halvsekundspaus som nu uppstår i väntan på en uppföljande kommentar noteras tydligt vidgade förvånade ögon.
- Äh..va? Tibro...Tibro??? Den inre gps-en har kopplats på. Sökord Tibro… Andra halvsekunden blir lite besvärande, när Tibro har lokaliserats. Skaraborg? Var ligger det?
- Vi kommer därifrån – nästan! Och dessutom bor våra s.k. ”nära och kära” i omgivningarna, lärde vi oss att snabbt tillägga för att inte det skulle uppstå allt för tryckt stämning.
Det var nästan så att den lättnadens suck, som inte var avsedd att höras eller synas stånkas fram och ansiktsdragen letar sig med viss svårighet tillbaka till det normala. Väl på plats kopplas det artiga leendet på igen.
-Jahajaja - Ja, det är klart. Nu när ni är pensionärer båda. Så kommer ni närmare barn och barnbarn och andra släktingar. Sååå roligt för er!
Vi nickar lite överslätande och det hela ebbar ut i full förståelse. Verkar det som. Det fanns trots allt ett giltigt skäl. Inte något som stör ordningen.
.
Modiga sa någon. Som skulle vilja göra samma men inte törs. Det verkar för jobbigt. Att bryta sig loss ur sitt sociala sammanhang.
Svikare! Svek mot vad har inte varit tydligt eftersom vi veterligen inte har några förpliktelser att svika.
Korkade! Sa ingen men det gick inte att missa undertexten.

Det var vågskålen. För och emot. I många år har fördel-landskrona-skålen varit ohotad i botten med massor med tunga skäl. Vi kunde inte bo bättre konstaterade vi ofta. Och käckt. Kanske som ett mantra för att inte lägga någon större ansträngning att hitta alternativ. Nackdel-landskrona-skålen dinglade i början lätt och sådant som hamnade i den rationaliserades snabbt bort. Inte viktigt. Men liksom droppen urholkar stenen fylldes nackdelsskålen på. Plötsligt utan att vi märkte hamnade skålarna i ett jämviktsläge. Pendlade lite upp och lite ner. Plus och minus. Irritationer och glädjeämnen. Men jämvikt ändå. Tills en dag. Visst finns det orsaker. Giltiga eller inte.

Mitt förhållande till Landskrona har präglats av politiken. Jag borde tänka mig för, var det någon som sa och beskrev det politiska/demokratiska samspelet i staden som dysfunktionellt, då när jag berättade att jag tänkte engagera mig igen. Målande bilder beskrev hur illa det fungerade. I båda lägren. Jag lyssnade och förstod förstås. Ingen rök utan eld. Men så illa kunde det väl inte vara? Men det kunde det. Och värre blev det. Jag bidrog självklart också. Men närde ändå i hopp om att det skulle ske en förändring. Att gammalt groll och konflikter skulle förpassas till arkivet. Att en ny generation skulle kunna arbeta i samförstånd utan att göra avkall på skillnaderna. Torkild, Tutti, Niklas! Varför tog ni inte chansen?

Landskrona är en arbetarstad som ömsar skinn. En stad där arbetarrörelsen stod stark med säker majoritet. Så självklar och självgod att man inte såg och förstod att samhället förändrades. Som alla majoriteter förr eller senare gör används argument och lösningar vars bästföredatum passerats för länge sen.
Oundvikligen kommer maktskiftet. I den förändrade staden duger inte gammal skåpmat. In på arenan kommer (väljs) en ny ideologi – nya politiker som skall samsas. Men – som tyvärr följer samma mönster och utvecklar i kraft av sin majoritet snabbt samma dryga maktfullkomlighet. Nu när de förhatliga sossarna inte längre bestämmer i sandlådan. Nu är det vår tur. Nu får vi äntligen bestämma. Och gamla oförrätter dammas av. Om och om igen.


Den vänsterkonservativa arbetarstaden styrs nu medvetet mot högerkonservatism. En målmedveten förändring - staden för bättre bemedlade. Och Landskronas nya majoritet levererar samma självgoda politik som tidigare majoritet. Då med stöd av stadens arbetare. Nu med stöd av Sverigedemokraterna. Allt enligt spelets regler. Så fungerar demokratin enligt Landskronamodellen! Men bristen på egen ideologi hos Liberaler, Moderater och Miljöpartister tvingar ut dem på den politiska spot-marknaden. Man köper idéerna. In kommer konsulter och direktörer med mycket diffusa värderingar. In kommer Sverigedemokraterna i kraft av sin vågmästarställning. Man kommer överens utan öppna samtal. De politiska församlingarna förvandlas till transportkompanier för redan fattade beslut. Dynamiken i politiken försvinner. Demokratin sätts ur spel. Du kan inte påverka. Definitivt inte minoriteten men så även stora delar av majoriteten skvallrar källorna. Fåtalsdemokrati. Diffusa direktörer. Och Sverigedemokrater.
Samma politiska floskler och undanflykter. Samma konstruerade motargument. Politisk marionetteater.

Det absoluta bottennappet i Landskrona är inköpet av en friskola i stället för att utnyttja stadens egen dokumenterade kompetens när en ny skola skall etableras. Det är lätt att förstå och inse varför. I den politiska röra som representerar majoriteten finns ingen tydlig ideologi om någonting. Det finns ingen genomtänkt plan för hur en skola skall byggas. Hur man vill forma en pedagogisk modell. Det köps på nämnda spot-marknad där hugade riskkapitalister med lättköpta slagord säljer alla möjliga idéer. Och majoriteten faller lätt för den marknadsanpassade reklamen. Lika lätt som det en gång besjöngs att allt går att sälja med mördande reklam t.o.m. konserverad gröt. Fast i detta fall i form av gammal unken konserverad skolideologi. Ett svek mot egen personal, lärare, rektorer. Elever! Alla! En dag kommer hen stå där naken. Kejsaren/drottningen utan kläder. Till det den totala tystnaden från en överkörd tystad skolpersonal. Anpassning. Gilla läget – ask no questions!
Bara som exempel på något som hamnade i nackdel -landskrona-skålen och gjorde att den slog i botten. Rejält. Kaboom! Och stannade där.

Vi har gjort och gör en resa som många inte förstår. Det var intressanta kommentarer när vi skulle flytta.
Men det mest intressanta att samma fråga ställs här. Av människor som vi inte känner. Det ligger något diffust undrande i rösten. Flyttat till Tibro? Från Skåne? Vem fan flyttar till Tibro frivilligt?





  • Comments(0)//blogg.leifolin.se/#post187

Dina partikamraters fel!

Lokalpolitiken i LandskronaPosted by Leif Olin Tuesday, January 10 2017 09:29:02

Och plötslig blev jag ansvarig för polisen, dess resurser, verksamhet och organisation. Jag!? Allt enligt kommunalrådet och makthavaren Torkild Strandberg (L) i Landskrona. Jag är nämligen partikamrat med Jonas Esbjörnsson (S), kommunalråd utan makt i Landskrona, som i frustration i en debattartikel uttryckte en önskan om fler poliser. Det är dina partikamraters fel, skriver Torkild. Det är alltså vi – alla andra som har ansvaret. För en utomstående kan uttalandet verka konstigt. Men för oss i Landskrona är det inget konstigt alls. Det är vardag för oss.

I Landskrona har den borgerliga treklövern med hjälp vännerna i Sverigedemokraterna haft makten under ett decennium. Tio år! Sverige håller långsamt att ta sig upp ur det djupa hål landet hamnat i efter åtta år av samma borgerliga politik. Men trots sin makt och obegränsade möjlighet att genomföra förbättringar sitter Torkild, som en gammal bryggarhäst med skygglappar för ögonen på maktens sjätte våning och bara väntar. På ”Nya Landskrona”. Nya stadsdelar skall komma och en ny sorts landskronabor skall fylla tomrummen efter dem som tvingas bort. Stadens arkitekter tillåts fantisera och visionera fram den ena fantastiska idéskissen efter den andra. Det skall det bli en arkipelag av småöar runt den blomstrande kuststaden. Och – vi skall få en egen bro/tunnel över sundet. Minsann! Omgärdad av utvalda rådgivare, bakom stängda dörrar smids planer med devisen ”Make Landskrona Great Again”.

Upprepade gånger har Torkild och hans vänner till höger lovat att när Norra Borstahusen står färdigt skall lyckan för Landskrona vända. Med ett nästintill religiöst darr på rösten har han i talarstolen mässat detta evangelium om och om igen. Bättre skolor, bättre vård för gamla, trygghet på gator och torg och bara snälla o trevliga ungdomar som hjälper gamla tanter och gubbar över gatorna. Landskrona skall bli Den Förlovade Staden med egen förbindelse till Köpenhamn. ”Det är mitt budskap till er! Detta är vårt budskap till er! För alltid sekonderades av sin ständige följeslagare Stefan som gärna stämde upp i lovsången medan DDD-kören (de diffusa direktörerna) hummade i bakgrunden.

Att jag/vi som Partikamrater till Jonas ställde kritiska frågor hjälpte inte. Vi påpekade brister i den logiska diskussionen och ville prata om konsekvenser för resten av Landskrona. Men vi avfärdades då – som nu. I väntan på den förlovade staden, brister ibland tålamodet hos alla. Särskilt alla dem som inte skall flytta till Borstahusen och kritiska röster hörs. Fyrverkeripjäser kastas. Rutor krossas. Otryggheten ökar. Frågan man ställer är: ”Men vi då?” Men predikanterna ler lite insmickrande svarar: Vilka vi? Det finns väl inga andra! Och om det gör det. Ja, i så fall är det sossarnas fel. Henrik Dorsin skulle kunna göra en parafras till sin numera kända satir om att allt är bögarnas fel. I Landskronavarianten är det sossarnas fel.

I tio långa år har Torkild Strandberg haft ansvaret för Landskrona. Men fortfarande går vi i väntan på Vadå? Torkild sitter likt Ferdinand och luktar på sin blomma. Om något inträffar, något som känns obekvämt och som irriterar som ett getingstick i ändalykten kan han för ett ögonblick släppa kontrollen. Då vrålar han ut sitt mantra han matats med sedan barnsben - det är sossarnas fel, det är sossarnas fel, det är sossarnas fel, det är sossar…

Medan vi andra kämpar vidare med våra bekymmer i vardagen. När människorna ute i Norrestad upplever sin vardag ännu mer besvärlig sedan deras närområdescentrum bränts ner, när poliserna fortsätter sin ojämna kamp mot vardagskriminalitet har Torkild återgått till sin plats under korkeken i sin fasta förvissning att hans dyrköpta direktörer skall ta hand om allt som känns obehagligt. Han låter blicken svepa ut över havet och drömmer om när han triumfatoriskt skall åka över Sundet på den egna bron. Till Köpenhamn minsann. Han plockar bland Borstahusens modellhus på bordet och han stänger dörren för att slippa höra talas om alla eländen som finns där utanför. När han cyklar hemåt efter ännu en underbar dag jobbet hörs hans stilla nynnande på den Dorsinska kupletten –det är sossarnas fel, det är sossarnas fel, det är sossarnas fel.

Så visst, Dan Eliasson med flera! Rikta ett tack till Torkild Strandberg i Landskrona. Du är befriad från allt ansvar för polisens tillkortakommande. Det vi som har ansvar för hur polisen sköts och vilka resurser och befogenheter den har. Vi – partikamrater till Jonas. Det är jag! Så ser i alla fall ett borgerligt kommunalråd på saken!
Leif Olin (S)
Partikamrat



  • Comments(0)//blogg.leifolin.se/#post186

Rikemansstad vid havet

Lokalpolitiken i LandskronaPosted by Leif Olin Tuesday, November 08 2016 22:33:27

Möjligen en felskrivning? Eller inte! Redan i andra meningen avslöjar sig Makten i Landskrona och skriver ”förändringen” är möjlig. Så talar och skriver självklart endast de som tror sig skådat ljus och sanning. Retoriken känns igen från sektledare, shamaner, överstepräster och andra. Makten i Landskrona anser sig sitta på ensamrätt till de lösningar, förändringar och krav som framtiden kräver.

Efter tio år vid makten blir det lätt pinsamt, när kommunalråden fortfarande lever i det förflutna och tar ansats där. Närminnet sviktar och de tio åren med egen politisk indolens vad gäller stora för staden viktiga frågor hoppar man över. De storvulna vallöftena om en levande och trygg stad har kommit på skam. Ungdomarna flyr staden, otrygghet och segregation ökar och kulturutbudet för vanliga landskronabor reduceras till langos, tivoli och magdans en gång om året etc.
Maktens mål med ”sin” förändring är att staden skall transformeras till en rikemansstad vid havet. Det skall vara dyrt att bo i Landskrona. På så vis skuffas alla de undan, som inte har råd - låginkomsttagare och bidragstagare. Att detta är målet är inget att hymla om. Ofta uttalat av Treklövern, påhejade av SD.

Makten äger inte den enda och sanna lösningen även om de lever i den fantasivärlden. Jag och vi inom S anser också, att vi måste bli bättre på att möta framtiden och vi ser också problem. Den stora skillnaden är att vi anser att alla skall ha en chans att vara med att påverka och bli delaktiga.
Makten i Landskrona ser sig som framstående framtidsanalytiker. Men det finns andra som har kloka idéer. Sannolikt ännu klokare, vilket kanske är förklaringen till oviljan att dessa skall får komma till tals. Då avslöjas de egna bristerna och idéerna och riskerar att brisera som såpbubblor den ena efter den andra, hur förförande vackra de än upplevdes när de flimrade förbi.

Jo, jag tror jag orkar, i alla fall att lyfta mig över de dimridåer som Makten lägger. Där bortom hittar jag en grupp diffusa direktörer vars värderingar vi inte vet, som har skaffat sig makt och inflytande i staden. Vi vet bara att sju direktörer skrev ett brev. Att dessa direktörer ansåg/anser sig utgöra en elit och att de ogillar socialdemokrater. Men var ligger deras privata intressen?
I den nya organisation, som nu skall implementeras är bolagisering ett nyckelord. Det är sådant som direktörer tycker om. Människor med makt. Och pengar.
Men vad tycker alla de anställda som skall effektiviseras - Torkild, Birgitta och Mikael?
BRA är Landskronas värdegrund - Bemötande, Resultat, Ansvar!
Frågan om frågan om en ny ”organisation för tillväxt och effektivare välfärd” är särskilt BRA hanterad?

  • Comments(0)//blogg.leifolin.se/#post185
Next »